Teosof istället för filosof

Jag tror på det fonema och musiken i hjärnan och ryggraden! Musiken är mitt liv, inte för ljudet utan för dess toner som förför när det är som vackrast. Jag kan inte musik såsom jag inte kan filosofi (jag kan inte rabbla upp vad Aristoteles och andra tjusare har sagt) men jag förstår dem. Jag förstår också musik, från själen alltså. Att förstå handlar om grammatik och syntax medan att kunna handlar om substans och historien.

Vårt tänkande är delvis ljud och ljus: inte bilder och ord. Därför är det så inspirerande och öronen sitter närmare hjärnans limbiska system där känslor sitter än t.ex. ögon. Mina är bägge utvecklade, men min hjärna är ett rudiment och en svag dator. Va fan, vad gör man med huvud när man har öron och ögon? (Förståelse om genier är därför feltolkade, det är inte huvudet utan sinnena mest skulle jag säga. Thomas förklarade om Wittgensteins genialitet, men det är ju hans musikaliska bakgrund som är orsaken, inte hans kognitiva förstånd som ju var skralt.) Det finns inga genier enligt mig, det finns bara motivation och icke-motivation som sedan är orsaken att visa sina ögon, öron eller hjärna. Eller alla människor är lika mycket genier, det är bara några som vågar stå ut med helvetet före break. Kanske genialitet är samma sak som stresstålighet: du är ett geni därför. Jag tycker det!!

Fonetik och polyfonema sammanhang styr förhållandet till nya objekt, såsom dialogen mellan
två personer styr förståelsen åt något nytt håll om de inte råkar i luven.
Här finns ett pedagogiskt intresse som tilltalar mig, jag är ju Garrulus, småpratare. Det finns
således ett teosofiskt belägg för mina tankar.

När min karriär som soffa (coach) inte fick bli såsom jag hade det tänkt (jag är ju bra att blända och charma vilket är en stor fördel när man är framför människor men från den dagen min etiska åder började bubbla och härja så har jag inte haft hjärta att varken blända, charma eller förföra. Eller, numera gör jag det alltså öppet: jag flirtar så mycket som jag vill och med vem jag vill. Det i sig är alltså tillfredsställande, tanken att flirta. Därför behövs inte motpartens åsikt, vad gör jag med den eftersom kärlekens ljuv finns mellan mina öron, i min egen hjärnas fantasi. Okay, det är lite bortförklaring, men duger än så länge.

Läs: www.teosofia.net/artikkelit/sampsa-k_palvelu.htm

Teo-soffa (teo= frigöra sig från sitt illusoriska Jag) fast inte såsom körkan det predikar utan från onödiga koppel...

Filo-soffa (filo=spara sitt illusoriska Jag) alltså faila. Det är omöjligt, och vetenskapen skall heller inte bli en ny kyrka som predikar sitt gamla snack: Jag anser att gamla visa (om de är det) skall använda ögon och öron och kolla omkring sig: varför dör barn i världen, säg mig det. Säg nu det så börjar jag lägga mig på psykologens soffa med glädje. Före det gör jag inte det utan försöker bli soffa istället, jag med.

Snark...