Sökandet av sanning

...går rakt emot sökandet av mening säger Charles Peirce.
När vi letar febrilt efter sanning i våra utsagor trampar
vi på mening och tvärtom. När vi söker efter mening (som
nu är på modet) så trampar vi på sanning. Det hemska är,
att de som inte har ett öra för verbala uttryck inte hör
skillnaden. Därför skorrar det så illa, jag är inte musikaliskt
begåvad men begåvad musikaliskt: jag hör skillanden i
sagt och menat, i mening och betydelse och association
(konnotation) och denotation utgående från vad de menar
i en form av självcentrering (deras notation). Detta är
inte så svårt heller, man kan lära sig det.

Jag hör vilket betyder att jag är observant på dessa frågor
och min värld är därför full av vansinnigt fula melodier,
för de flesta som blivit kapellmästare är ju totalt okunniga
i semiologi; de varken hör eller kan själv inse när deras tal
varken har estetiskt eller etiskt innehåll. Själv stirrar de
på sin status och sin rätt att idka grymhet, precis som alla
diktatorer gjort genom tiderna. Varje epok har sina egna
former av självgoda, vansinniga människor och alla tider
lyfter de enfaldiga upp dem. Varför måste det vara så? Kan
inte mänskligheten själv inse hur blinda de är (döva)? Nu
kan också jag säga vilka som kommer att bli i historien
de som sedan senare tillskrivs helt andra attribut än det
som folket nu ropar åt dem. Detta är därför skrämmande
och betyder att fokusen i vetenskap har halkat bort för
länge sedan?

Hur formen för det sagda och menade blir någonting så fult
och så groteskt men när dessa brölare är så många så bildar de
samma enhet som Lordi gjorde: skrämmer och spelar samtidigt
någonting som heter duga. (I ärlighetens namn ville Lordi just
ställa dessa frågor genom att provocera detsamma). Människans
logik när det gäller tjusandet är negativ: det uppenbara vill man
inte ha men det dolda är det kittlande. Därför blev logiken i detta
svåra fall knepigt att inse.

Modalitet tvärmodalt betyder en samtidig rörelse
mot sin mitt som det betyder expansion utåt. Det går att jämföra
den rörselsen också socialt som psykologiskt. Rigida kulturer vill
varken lära sig eller ta hand om de egnas djupare behov.

En form av icke-rigiditet är en konst som konstnärer har varför
de kan se och höra mera. Rigida människor kan tolka endast
färdiga tecken och det blir till slut det enda de gör. Detta är en
text och det där ovanför som är svartare kallas för rubrik.
Den första bokstaven är R och efter den bokstaven kommer u ..
MEN BLANDA INTE IHOP DENNA FORM AV RIGIDITET MED
MOTSVARANDE SVÅRIGHETER ATT T.EX. HANTERA DET
PRAKTISKA: I ALLA TIDER HAR DET FUNNITS PRAKTISKT
KLUMPIGA SÅSOM T.EX. PROFESSORER ÄR.

-> rigida människor kan alltså inte höra musiken som den låter
utan endast som den spelas. Detta betyder att man kan spela hur
mycket som helst skit utan att de skulle märka det. Ibland hör man
sådant och det är samtidigt hemskt: de låtsas sedan att det är en
slags exotopisk musik......Huuu så hemskt. Folk är dumma eller
så är de sadistiska helt enkelt och låter folk gå på allt. Precis som
teaterstycket med den vita tavelduken som kostade skjortan (Dario
Fo: vi betalar inte). Sådana tricks finns det runt oss hela tiden för
att människan är obildad att begripa vad hon skall betala för. Av
den orsaken vill många hålla semiotiken lite för sig själv....

Läs mera (HK skriver intelligent om denotation och modalitet):

Kangasniemi, Heikki 1987: "Miten Alma-täti voi?" Deonttisen ja
dynaamisen modaalisuuden viitekehys. Virittäjä s. 138–163.
Kangasniemi, Heikki 1992: Modal expressions in Finnish. Helsinki: SKS

och fråga prof. Pekka Sulkunen om semiotik i socialt samspel! Han kan!!