Talking is mental walking

Charlie Chaplin pelkäsi koko elämänsä koska kukaan ei viitsinyt ymmärtää, oli helpompaa nauraa. Kyse on vakavasta asiasta, missä tekniikka pakottaa kulttuurit nöyrtymään johonkin joka ei ole ihmisyydelle milloinkaan oikein. Zizek on minusta ottanut mallia? Ehkä hänet on ns. luotu? Ehkä ei ollut Zizekiä ennenkuin minä aloitin? Kuten Naomi Kleinkin - ovat piilaakson tuotteita koska me tuotamme ja he rahastavat? * aito ei kopioi ketään *

Tuesday, April 11, 2006

Terapi ger ingen ny kunskap - endast lättnad

Terapi skiljer sig från utbildning från den synvinkeln att en
riktig utbildning särskiljer på gammal och ny kunskap medan
terapi endast gräver fram där skon klämmer, eller det som skapar ett
hinder att lära sig. Å andra sidan kan det i sin tur leda till det man
försöker undvika, för att själva upptäckten i sig blir i synfältet.
Det onda börjar leda tankarna eftersom det blev aktivt, istället för
att aktivt tänka på framtid och positiva möjligheter. De dystra
gräver och gräver och vill ha "rätt" medan de positiva stiger upp ur
askan och går vidare: med hjälp av ny kunskap, inte det som malde.
Förmågan att skapa stora berg av små smulor går via onödig terapi
om man inte är sjuk. Samtidigt kan svåra situationer och äkta
nedstämdhet också avklaras med att vuxna är vuxna som ungdom
samtidigt förnimmer och lugnar sig av bara (!) det. Om lärare är
barnsliga finns det ingen terapi eller utbildning som ger en framtidstro
åt barn i synnerhet om deras egna föräldrar har glömt vad det betyder
att vara vuxen och trygg. Många stora händelser är med andra ord så
psykologiskt enkla att redan förståelsen förenklar det mesta: UTAN
TERAPI ELLER SPECIALARRANGEMANG.

Ordenligt given kunskap leder till äkta emancipation: en
människa som LÄRS ATT ANVÄNDA förmågan att analysera
BLIR FRI FRÅN SUDDIGA TANKAR och blir därför kapabel
att leda sig själv faller inte i sådan vanmakt att terapi behövs!

Visserligen, för att utbildningen inte i Finland de sista 20 åren
varken varit terapeutisk eller heller en tillräckligt skicklig
utbildning
i termer av att samtidigt forma
det kritiska tänkandet och därmed analytiskhet, så har landet skapat
en allt större mängd barn och ungdom som också behöver terapi. Allt
är ju inte skolans fel, men skolan hade kunnat leda en stor mängd
förståelse också inom Hem och Skola. Detta har ingen brytt sig utan
skolan har följt diverse (och ständigt uttröttande) läroplaner som
förändrar någonting men söndrar samtidigt lärarnas tro på sin
framtid, skapar missmod och många djupa negativa cirklar. Detta har
ingen brytt sig på allvar; under 20 år hade många svåra saker förenklats
med en enkel förståelse för vad som är essentiellt i barnuppfostran och
vad som är essentiellt i utbildning. Nu har man såsat ihop allt och ändrat
för att vara alla till lags lite hit och lite dit och skapat sillsallad som inte
längre verkar ha en ordentlig funktion. Men, samtidigt har vår skola fått
PISA pris och det är också ett tecken på någonting. Jag tror att det är ett
tecken på en särskild disciplin som ännu råder, trots att de veka kroknar.
De veka skall inte behöva krokna men disciplinen skall heller inte behöva
bli slapp: man vinner varken mindre fall av vekhet eller mera duktighet
med en sådan alltför enkel lösning.

Men det lär inte därmed heller bli en förbättring utan det ser ut att
man alltid kommer först att skapa sår för att sedan ta hand om dem.
Detta tycker jag att är såsom 7 bröder: Hölmöläisten Puuha.

Utbildningsideologier som ställer sig mellan Hegel och Herbart finns också!
Man kan tugga tuggummi och ändå cykla: det ena hindrar inte det andra.
Det finns former som kan utnyttja deras bästa sidor, men dessa är inte definierade
tillräckligt bra ännu, men om beslutsfattarna endast förstår alla former som har
beprövats och saknar visionskraft eller direkt ett transcendentalt tänkande
(som frambringas via estetik men inte såsom estetik direkt utan genom dess
inre slagkraft, precis såsom lycka inte skall sökas av lycka direkt utan också av
dess slagkraft).

Om skolan blir konstfostran istället för fostran är det lika långt som brett. Att
använda konst i lektioner är korrekt men då handlar det inte om konstfostran
utan material för analys: men analysera inte konsten ensam och inte heller kvasi-
tyckanden hit och dit: det är bara att spilla med tid.

(Förr gick man från auktoritär fostran till fri fostran, men varför måste
man alltid gå från den ena ytterligheten till den andra? Det finns en
medelväg, den som Aristoteles förespråkade: mean, medelväg. Men
när någonting upptäcks att vara svagt så sticker man direkt till en
alltför långtgången motsats).

Alla tror att de är nära Någonting Stort....

Terapi frågar (och får svar på det som människan tror sig ha de mest
fantastiska svaren på.....men låt mig berätta om gubben som i åratal satt
och skruvade på en manick i Sibirien och kom ut med en lustig mackapär
som liknade en cykel men hade fyrkantiga hjul av brädlappar. Hans snopna
blick när han fick sedan se nere i Novosibirsk en Mountain Bike.....för
han kände på sig (!) att han höll på att hitta någonting fantastiskt men
kunde inte fantisera att andra höll också på och hade dessutom kommit
längre). Med terapi får man dessa känslor av att vara nästan-Platon eller
nästan-Einstein att få utlopp och det är en form av narcissism och ego-
centriskhet som är så viktig, men kanske inte i skolan?

Skolan har en nationell uppgift som står i grundskolans grundlag: skapa
demokratiska, ärliga, kunniga och kritiskt tänkande individer. Det är det
som skall komma "ut": inte missnöjda eller nöjda narcissister som sedan
faller i gråt när deras liv inte fick det stödet som de hade förväntat sig.
Dessa uppfinnare är bra, men de utvecklas också via analytiskhet, det ena
hindrar inte det andra: däremot hindrar terapeutisk innebörd att ny
information lärs ut åt dem som skulle ha kapacitet att ta hand om det.
Slutsatsen blir att alla får mera terapi (skönt förstås) men vem skall söka
reda på ny kunskap? Landet blir lugnt för stunden men faller direkt i
konkurrenskraft - och då blir fattiga fattigare och allt är lika långt som
brett igen!

Det finns lösningar, sakta i backarna! Inte terapi för terapins skull:
det lösgör inte landet från att terapin blir ett evigt måste och gynnar
terapeuter mest av allt. Om inte Norden förstår detta så säljer jag idén till
Asien, det är säkert glada att få färre antal "patienter" och ett större antal
"ledare" som har kapacitet att ta hand om sig själv och andra. Vad är nu
viktigare: tänk efter! Kort sikt eller lång? Samtidigt kan nog de som nu
behöver terapi också få den, detta är ingen svår fråga: men kräver igen en
skapande förmåga som kommer av: analytiskhet och inte av terapi!!

0 Comments:

Post a Comment

Links to this post:

Create a Link

<< Home