Amo ergo sum

Fotografier: Peggy "fröken P"
i Rom 2006.
Lyckan är en grå gatsten, en turturduva eller en djupdykning i hoppets brunn. Lyckan är att få tillsammans se Rom, ett Rom som inte blir tömt för att man sett det. Rom blir tömt när man förstått det. När nycklarna som Petrus och Paulus gav tillsammans blivit ett, när två blir ett är den största lycka funnen. Hur världen tar sig till Rom kan gå såsom Caesar eller såsom Anders Cleve skriver i Gatstenar; utan planering för att Gud planerar hela tiden. Det gemensamma är mottot "Skynda långsamt". Här uppkommer finessen i min mening: lära sig att förstå är att öka värde av det som finns för lärandet ger mervärde utan att sko sig på andra. Lärandet ger mervärde för att man skor sig på sin egen ofärdighet, det svarta hålets källa ger mera. Våga dyka är frågan, inte håsa omkring. Våga tänka med ditt eget huvud, ställ dina förutfattade meningar åt sidan och källan uppenbarar sig. Om en miljon finnar skor sig på sitt eget huvud ökar tankeverksamheten istället för att idka makt mot de som är långsammare på något sätt. Långsamhet är en dygd anser jag, och skall inte trampas ner.