Lämna mig inte!

Du som ÄR - inte endast flyter omkring eller söker din lycka -
du är den som jag älskar och vill ha. Lämna mig inte nu, jag
har så mycket som jag måste säga och det som sägs per mail är
så bakvänt. Men affirmation och negation fyller en funktion, och jag
litar på att du vet det. Du förstår bättre än jag dessa saker men
jag känner dem, för mig är det rosenblad, fukt och doft; i mig stöter
taggen men jag ser Din kärlek och den ger mig kraft. Din manlighet som
strömmar från din text ger mig styrka och jag känner mig liten. Men
från det lilla kan man härleda det stora, det gäller att våga. Men
jag vågar bara om jag får vila mig hos dig, på riktigt - i det verkliga
livet, i Firstness som Peirce säger, och inte endast i transcendens.

Jag hoppas att du vill se mig som en vanlig och rolig människa för jag
vill leva med hela min kapacitet och inte strypas av alla förväntningar
som ger mig illamående. Jag längtar till Dig som är, på finska ON.
Och det sätter mig att passionerat skriva fel, jag gör allt så bakvänt.

Det blir bakvänt för att världen ÄR bakvänd: att
stänga och att utestänga världen som den fungerar vore dumt och
för den idealismen skulle bara barnen och alla fattiga och sjuka
betala för, med att bli fattigare än vad de är nu. Att vara med
i spelet är att tvinga spelet ner på knä, inte att tvinga folk
ner på knä. Det i sin tur går såsom sagan med Skönheten och Odjuret:
med stil. Det vackra vinner med stil, men stilen får inte vara ett
självändamål såsom lycka. Ingenting som går pang-på-gurkan går
rätt, det är det krokiga som är det vackra, det som inte verkar
vara klokt är det klokaste. Klok som du ÄR så förstår du. Jag
är svängd för att det är det klokaste, men du får inte lämna mig.
Inte nu och allra minst DU.