Ifall jag hade lärt mig något...

- de frågade mig om jag nu (mot förmodan) skulle ha lärt mig något? Nåå, frågade
de. Min haka tänkte falla och jag visste inte om jag skulle ge på käften eller bara
låtsas som om det regnade. Jag har skrivit över 1000 e-mail och sett hur de går
vidare och vidare till nya spörsmål som i sig blir nya upptäckter; inte bara för en
forskare eller en pro gradu -elev utan för kanske hundratals. Hur hundratals människor
får ny insikt, nya infallsvinklar och problemens art ändrar totalt riktning. Jag har
kvar tidningsurklipp från 4 år tillbaka och så har jag urklipp från idag: jag vet redan
hur man kunde analysera diskursen utgående från också mina infall: de inlägg som
jag gett fart åt.

- de som frågade mig skulle aldrig begripa något själv. Deras värld var på ett sätt redan
färdig, och det gjorde att de inte ens tänkte ifrågasätta någonting som har att göra
med störrre intellektuella mönster utan de ansåg såsom de traditionella filosoferna
på uni: att den, vars tautologi är självklar, inte har någon ursäkt. Min haka tänkte
falla, också den gången. Hur kan någon vara så fantasilös, tänkte jag? Om en fånge ställs att
leva i en overall som det inte går att öppna kan man ju alltid säga att du lär skall vara
en sådan som går omkring med skiten i byxorna.

Det är lika sant som tautologin i mitt liv. Jag har burit skit i overallen för att andra
(samma gäng som nu förvånar sig över det) sydde en sådan overall åt mig.
Tafflack, jag ber att tacka och dessutom önskar jag mina så kallade vänner åt helvete.
I all vänlighet alltså. Åt helvete och att de skulle brinna där. Sådana vänner som
fnissande överger vänskap för allmän fräckhet - för att inte de heller
förstår någonting, skall inte vara vänner! Vänner skall fråga, vänner skall inte sitta
och fjäska. Man skall inte behöva sälja sig för sina vänner, då är det inte vänner.
Detta var lika så bra att det kom fram. Jag ser inget värde i att upprätthålla s.k. vänskap
med människor vars enfald leder till oanständigheter i högsta grad. I julkyrkan måste
jag gå ut och spy när jag upptäckte en av de där luggslitna playboyerna sitta där och flina.
Jag insåg hans hånfulla leende och gissade hans uppsåt.

Dessa människor tror själva att de är någon slags aristokrater: bevars, i mina ögon är
de högst infantila och falska.
- Sitt ni här i kyrkan, tänkte jag, och gick. Vad är det som förväntas av mig? Vad är det
som jag borde ha lärt mig? Vad tycker dessa människor att en människa skall lära sig?
Av dem eventuellt? Att beundra dem? När man vägrar beundra dem så slår de
tillbaka, men hur länge? När blir situationen som i Nord Korea - omöjlig för att
kulturen äter upp sig själv. Infantiliteten ökar för att ingenting tillåts ifrågasättas.
Det kallar de själva att lära sig. När man lärt sig att bli sådan där, då har man lärt sig?
Just så, jag tackar.

Själv har jag lärt mig att stå på min rätt, det var någonting jag inte
kunde varför jag fick den där overallen. Ingen stödde heller. Thats it.