De enkla människorna rör sig såsom hönsen kacklande på gården.
De pickar, söker och hackar. De kacklar och skiter ner, de lyfter fram
sina huvuden med sina enfaldiga nackar - och tror att de är allt. För
en höna
finns endast en höna - men för en människa finns också mänsklighet.
Eller borde finnas; men de ser inte det. De ser ingenting för de är upptagna
av sig själv och sina maskar som de avundsjukt jämför med varandra.
Att beskåda denna dumhet är som att leda små barn, men barnen tror själv
att de är enorma och världens navel. Att se på de där självgoda minerna, att
lyssna på de enfaldiga historierna - och att se hur de tror sig vara över...och
inse att de sitter där och tror sig förstå någonting. Att se på dumhuvud som
inbillar sig mobba och som inte ser sig själv i samma stund. Att
se allt!
Kan du förstå hur sådant känns? Samtidigt ökar mognad när man får jämföra
sig med enfald, i samma veva står logiken klar: dessa dumbommar
är dock
dumbommar, må så vara i spets och sammet och hur de än få styrka av varandras
litenhet. Deras värld kan inte växa, sådan enfald kan
bara förlora men medan
de blint kämpar drar de ner goda och seende som inte är rädda.
Saramagos nya roman
Klarsynen (2006) berättar om läkarhustrun vars ögon är de
enda som ser, men som uppfattas som en fara. Kvinnan som kunde enkelt
förklara - anses som en fara, och hönsens företrädare gör sitt allt för att tysta ner henne.
Faran är överhängande: hur en hönsgård av enfald söker former att få rätt:
hur man skulle få kvinnan nerhackad, nerskiten och sönderpickad: Hur??
Vem är det som riktar vapen mot henne: De infantila eller de som hade sagt sig
vara vänner? Vem stryper det sista, vem kastar bensin i elden? Vems litenhet
är över de andras - hos
vem är infantiliteten störst? Den som
trodde sig vara över!
